Detta firar jag genom att flytta min blogg till en ny adress:

http://dhammablogg.wordpress.com

Inga fler inlägg kommer att göras här.

Sträva hågfullt varje dag efter befrielsen kära Dhammavänner!

Även Buddhan talade om människans och denna världens uppkomst och undergång. Enligt honom är universums förlopp evigt cykliskt, och expanderar under några miljarder år innan processen slutligen vänder. Universum drar då åter ihop sig tills det kollapsar, och en ny cykel av utveckling och tillbakagång påbörjas. I detta universum förklarar Buddhan att det finns ett oräkneligt antal solsystem och planeter där det kryllar av liv. Det är så ofantligt stort att det är omöjligt att nå dess ände. Världens första astronaut var Rohitassa, en man som hade utvecklat förmågan att färdas oerhört snabbt genom rymden. Han försökte nå världens ände, och på vägen passerade han världar efter världar, tills han dog. När han då uppstod i en devas existensform tog han sig tillbaka till Buddhan och frågade hur man når världens ände. Vad Buddhan svarade på det återkommer vi till senare.

Aggaññasutta är en intressant sutta där Buddhan förklarar att mänskligheten har uppstått från gudomliga varelser som kom till denna planet för oerhört länge sedan, självstrålande varelser som inte behövde solens och månens ljus. Väl på denna planet utvecklade de dock ett begär efter jordens sötsaker, och genom att de konsumerade på jorden degenererade deras strålande existensformer, och de började få allt grövre kroppar, tills de slutligen hade den simpla människans köttsliga kropp. Till en början var de könlösa, men som människor blev de man och kvinna som fann njutning hos varandra. Detta tyckte många till en början var oerhört skamligt, och när man kom på andra med att ha sex med varandra kastade man lera på dem. Detta är Buddhans kanhända humoristiska förklaring till varför man idag i många kulturer kastar ris och annat efter brudpar

I Buddhans föreläsning om de sju solarna förklarar han att denna världen slutligen kommer att gå under genom att sju solar uppstår en efter en annan på skyn. Vid uppkomsten av den andra solen upphör natten, eftersom den ena solen går upp när den andra går ner, och redan vid denna tid är allt liv på planeten förintat. Vid tiden för den sjunde solens uppkomst antänds vår jord och expanderar, tills den slutligen exploderar.

En del människor lägger väldigt stor vikt vid dessa berättelser, men det är inte vad Buddhan menade att en dhammiko ska göra. Det är inte meningen att vi ska bli upprörda och gå ut på gatan och varna andra för undergången. Anledningen till att Buddhan berättade om människans och världens uppkomst och fall är att belysa hur allting uppstår och upphör, utan att vi möjligen kan hålla oss fast vid någonting. Även om vi skapar det perfekta samhället där alla människor behandlas rättvist och godhjärtat så kommer elementen till slut slå allt sönder och samman. Buddhan vill inte med detta göra oss passiva, utan han vill att vi arbetar för världens lycka utifrån rätta anledningar. Många gånger när vi vill förändra världen till det bättre drivs vi av begär, inte av sann medkänsla. Vi önskar oss en värld som ger oss trygghet, glädje och njutning, eftersom vi upplever att vi saknar detta. Men vi vill inte dra ut rötterna till lidandet från oss själva, utan vill förändra allt annat istället. Många som engagerar sig politiskt gör det utifrån denna önskan att skapa en god värld, men eftersom de drivs av begär efter en god värld så går de ut i konflikter med andra som tror att en sådan värld skapas på ett annat sätt. Begär gör att man gör övertramp i handling med kropp, tal och sinne, och på så sätt skapas bara ännu mer lidande. Vi  har sett hur väster- och högeraktivister kan bedriva krig mellan varandra. Om vi ska kunna skapa en god värld måste begäret efter denna släckas, och drivkraften måste ersättas av känslor som äkta medkänsla, medlidande, medglädje och jämnmod, det Buddhan kallade brahmaviharas, ”de gudomliga boningarna”. Begärets utslocknande uppstår först när vi insett att vi inte kan hålla fast vid någonting i världen. Så Buddhan menade aldrig att vi ska sluta bry oss om att skapa en god värld, men begäret som drivkraft måste ersättas av medkänsla, medlidande, medglädje och jämnmod, och han visade vägen för hur vi når dithän.

När människor talar om världens uppkomst och undergång är de ofta besatta av berättelsen. Människan är en berättande varelse. Vi gör tolkningar av allt som sker, skapar ett förflutet och tänker oss en framtid. Men allt detta är egentligen bara berättelser, som det mänskliga sinnet applicerar på fenomenen omkring henne. Många religioner är väldigt upptagna av denna typ av berättelser, världens uppkomst och undergång är väldigt viktigt för dem, och till och med den mänskliga historian kan ha en religiös innebörd. Enligt dem har Gud en avsikt med att det ena eller det andra folket rörde sig från den platsen till den platsen. Så är inte Dhamma. Buddhan sade en gång: ”Världens uppkomst och undergång? Jag har förklarat att världens uppkomst och undergång finns i denna famn långa kropp med dess medvetanden och varseblivanden, i denna, förklarar jag, finns uppkomst och upphörande, och vägen till upphörandet”. Det var detta han förklarade för Rohitassa, som i sin okunskap tänkte sig att det betydelsefulla med att hitta världens ände var att finna platsen för där universum inte sträcker sig.

Så även om Buddhan berättade om planeters och varelsers evolution så menade han att det är inte detta slags uppkomst och undergång som är viktigt. Världen uppstår i våra sinnen, och den upphör med våra sinnen. Det var det Buddhan menade med att uppkomsten och undergången finns i denna famn långa kropp. Och det är här arbetet måste göras, i min egen kropp med dess fem yttre sinnen och det sjätte inre sinnet. Frälsning eller upplysning kommer inte med historiska händelser, utan genom eget arbete här och nu.

Människor hör talas om jordens undergång och bävar för denna skräckinjagande händelse. Människor kommer att dö i miljontals, skogar brinna, hav koka. Berättelser av detta slag får inre mentala fenomen att uppstå, såsom känslor av skräck och fasa. En dhammiko fokuserar inte på berättelsen utan observerar vad som uppstår inom henne, flyttar fokus från berättelsen till dess komponenter, och försöker förstå hur upplevelsen av världen är programmerad för att hitta en utväg och befria sig själv.

När allt kommer omkring så har alla människor under historiens gång som bävat för jordens undergång dött utan att ha upplevt detta armageddon. Långt innan jorden går under har människor om och om igen upplevt tillvarons undergång genom dödsfall vid sjukdom, olyckor, mord etc. Det spelar ingen roll om jorden kommer att gå under eller inte, för när vi föds så kan vi leva högst runt 100 år innan kroppen måste dö, och vad är det om inte jordens undergång för den som dör? Allt upphör ju.

Denna ständiga vandring från liv till liv, genom födsel, åldrande, sjukdom och död, är en väldigt tröttsam vandring, så full av sorg och lidande att alla varelser skulle vända ryggen till världen med en gång om de visste i vilken omfattning livet är fyllt av lidande. Men eftersom vi nu och då har det ganska bra så låter vi begäret till världen frodas. Vi vet inte hur plågsamt livet är för en del varelser, och hur plågsamt det har varit för oss själva i tidigare existenser, och när vi själva lider här och nu söker vi inte befrielse från existensen eftersom vi tänker oss att allt ordnar sig om vi bara lyckas fly från lidandet genom att finna bättre omständigheter.

Buddhan förklarade att det bara finns en väg till lidandets totala upphörande, och det är den ädla åttafaldiga väg som har förklarade, och som leder till det totala utsläckandet av begär, hat och okunskap. När dessa tre rötter till lidandet är totalt uppryckta finns inte längre något bränsle för livsprocessen, och vid döden slocknar den upplyste som en eldslåga som blåses ut, Nibbana.

Det finns ingen annan väg än vägen som leder till befrielse, döden kommer ändå förr eller senare efter varje gång vi föds, så varför inte sträva efter att dö en sista gång och sedan vara fri? Vi tänker oss att befrielsen separerar oss från livet, men döden går det åt oss och inget finns kvar av mig efter kroppens upplösning. Inte har mitt tidigare liv glädje över att den kropp och det mentala liv jag har idag lever vidare nu? Återfödelse är sanning, förklarade Buddhan, men det är samtidigt en illusion, eftersom den jag är nu inte kan glädjas över den jag är sedan, men det är den jag är nu som så gärna vill att den jag är sedan ska leva. Förstår ni?

Var lycklig i livet, och sträva efter befrielsen

Diskussionen mellan mig och min vän gällde stöd och uppmuntran i utövandet av Dhamma.

Stöd från vänner är ALLT. Det var därför Buddhan tillrättavisade Ananda som sade att vänskap är halva andliga vägen. Buddhan förklarade att vänskap är HELA den andliga vägen. Han förstod att en människa är en sociokulturell varelse med ett mentalt liv som inte är åtskilt från kulturen och övriga individer. Tänk bara killars öldrickande. Det är ju ingen som tycker det är gott till en början, men alla killar lär sig att uppskatta en öl (förutom en del obotliga bögar som jag… och det kan ju faktiskt bero på att jag inte har någon drift att känna dryckesgemenskap med heterokillar). Vi påverkas helt otroligt mycket av kulturen, som sagt till och med vår upplevelse av smaker. Så kan man uppskatta Dhamma fullt ut när omgivningen säger att man är galen?

Buddhan sade även att hans lära går motströms. Vi måste vända in och ut på oss själva för att verkligen praktisera Dhamma, tänka tvärtom jämfört med alla andra människor. Det är ju en otrolig bedrift! Det är därför så många buddhister i själva verket aldrig når djupet av Dhamma, eftersom deras religion inte sträcker sig längre än till att sympatisera med läran, praktisera etik och meditation. Rätt perspektiv, det första av alla steg i den ädla åttafaldiga vägen, saknas. Få buddhister vill odla ointresse för världen, öppna sig för döden och lidandet, och släppa begäret. Anledningen är ju att vi blir deprimerade när vi gör detta ensamma, går mot strömmen. Ett samhälle där människor genuint söker uppvaknande måste genomsyras av rätt perspektiv, som ständigt signaleras mellan människor. T.ex. när någon dör så bombarderas vi av signaler från omgivningen om hur hemsk och orättvis döden är. Tänk om vår omgivning skulle le med medkänsla när någon anhörig dog, och säga ”Det här är samsara, sträva mot din befrielse”. I en sådan kultur skulle människor ha styrkan att vända sig från begäret. Men i detta samhälle? Det krävs exceptionella människor för att kunna gå mot vår verklighetsförnekande kultur.

Du får ständigt signaler från din omgivning om att Dhamma inte är rätt väg att gå, ”…även om ingen tänker på det så eller skulle säga det rakt ut”, som du säger. [...] Kommer du ihåg hur [en viss person] tyckte det var sekteristiskt när jag uppmuntrade till att utveckla avsmak för världen? (anm. att utveckla avsmak för världen innebär att utveckla insikten om att lidandet ständigt kommer tillbaka och att man måste få återfödelseprocessen att upphöra innan det går att bli fri från lidandet) Det är inte lätt när man inte får stöd ens bland dem som säger sig praktisera samma lära.

Det Buddhan gjorde när han grundade sanghan var att han upprättade den optimala kulturen för befrielse, där Dhamma ständigt uppmuntras och signaleras mellan människor. De flesta felaktiga signaler avskärmas från denna kultur genom en mängd regler. Sanghan blir som en skyddande ö i ett stormande hav av begär. Endast i sanghan kan korrekt perspektiv utvecklas till fullo, precis som man är hjälplös när man driver omkring ute på havet men räddas när man kommer upp på land. Och det är därför endast bhikkhus och bhikkhunis kan befrias fullständigt. Genom kontakt med sanghan har sedan lekfolket ett starkt inflöde av korrekt perspektiv till sin lekfolkskultur, och utan detta inflöde är det så gott som omöjligt att nå ens första graden av befrielse. Därför är det väldigt viktigt för lekfolk att det finns en sangha som genererar Dhamma.

Men det här förstår ju inte människor, utan de tror att sanghan är någon slags medeltida restprodukt som vi inte behöver i ett moderniserat samhälle. Man skulle kunna tycka att det är konstigt att människor inte förstår vikten av att upprätta goda mentala förutsättningar för befrielsen, som ju handlar om att den mentala sidan av vårt väsen ska befrias. Men det är inte så konstigt egentligen eftersom människor inte vill förstå, för begäret förvränger ju vår perception. Så med vissa kan man argumentera hur mycket som helst med om hur viktig sanghan är, men de kommer aldrig att förstå eftersom de inte vill. De vill inte inse att det aldrig går att komma ifrån döden och lidandet i existensen och de vill inte befrias från den eviga återfödelsecykeln, utan de vill bygga sitt ego ännu mer, kröna sin varelse med en ”andlig” kungakrona.

Det vi lekfolk kan göra är ju att skaffa oss dhammavänner och ingå i en dhammakultur så att vi känner att vi ingår i ett sammanhang som uppmuntrar Dhamma. Vi tappar inte gnistan när omgivningen inte förstår oss om vi kan luta oss mot en gemenskap som uppmuntrar vårt perspektiv. Då är vi inte ensamma.

För att kunna ta till oss Dhamma på djupet måste korrekt perspektiv flöda mellan människor. Vi är i grunden sociala varelser med intentioner som styrs av vårt perspektiv, och detta grundas i de överenskommelser vi sluter med vår omgivning, som sedan internaliseras inom oss i form av en inre dialog – våra tankar. För att närma sig befrielsen är det naturligtvis nödvändigt att vi har korrekt intention, att vi verkligen vill befrias, och då blir korrekt perspektiv oerhört viktigt. Tyvärr saknas, enligt min erfarenhet, den genuina befrielseintentionen bland många buddhister idag.

Det är lätt att bortse från givmildhetsaspekten i Buddhans lära, och man kanske hellre vill fokusera på meditation. Det finns en tendens bland moderna buddhister att skala ner Dhamma till meditation, och se resten som oväsentligt. Då tycker inte jag att man har förstått att Dhamma är en helhet som ska genomsyra hela ens liv, och som inte går att koncentrera till ett meditationspass om dagen och några retreat med längre mellanrum. Dhamma är en livsstil, inte en enkel teknik.

Givmildhet är en känsla som man bör inrikta sig på att generera så mycket som möjligt. Det är en känsla som kan tränas upp, och som kan genomsyra hela sinnet. Givmildhet bör tränas upp till den grad att man många gånger under dagen tänker, ”finns det någon jag kan ge någonting till?”. När man börjar se sina tillgångar som medel man kan göra något gott med, istället för att använda dem för egen del, så har man kommit en bit på vägen i sin andliga utveckling.

I vår kultur kan det upplevas konstigt att vara allt för givmild. Vi behöver avdramatisera givandet och inte tänka så mycket på vad vi ger. Jag ger gärna bort mat, och faktum är att när man ger just mat så leder det enligt Buddhan till skönhet, hälsa och ett långt liv, om inte i detta liv så i nästa. Har man mycket tillgångar kan man ge så mycket mer. Så försök avdramatisera givandet och generera givmildheten till den grad att du tänker många gånger varje dag på om du kan ge något till någon. Givmildhet och att kunna släppa det hårda greppet om vad som ”är mitt” är en faktor för framgång i meditation, och i slutändan befrielse.

Om varelser visste, som jag vet, följderna av att ge och dela med sig, så skulle de inte äta utan att ha gett, och inte skulle deras sinne förfläckas av själviskhet. Även om det vore deras sista tugga, deras sista munfull, så skulle de inte äta utan att dela med sig, om där fanns någon som kunde ta emot gåvan. Men eftersom varelser inte vet, som jag vet, följderna av att ge och dela med sig, så äter de utan att ge. Deras sinnen förfläckas av själviskhet.

- Buddhan, Iti 1.26; Iti 18

Klicka på bilden för att gå till Present

Genom Bhikkhu Sujatos blogg hittade jag till Present, ett digitalt nyhetsbrev för kvinnor i Theravada. Det ges ut två gånger om året, och snart finns alla tidigare nyhetsbrev att laddas ner som pdf-dokument. Jag tycker det är fantastiskt att det finns en sån stark rörelse för kvinnan i Theravada idag, och vill citera ett stycke från senaste numret av Present.

Seeing a female monk opens so many possibilities for women. A young girl taught to revere bhikkhunis cannot help but come to respect herself in the process: young girls will internalize images of themselves as precious, noble and containing the potential for immense spiritual attainment. What a loving message and legacy to bequeath to them. Men, in turn, can learn from their sisters and can become skilled in cultivating the feminine expressions of the Dhamma. They can experience the joy that comes with being gentle, kind and maturing – all tender dimensions of heart essential to progress on the path.

Buddhan upprättade en fyrfaldig rörelse för upplysning, nämligen bestående av manliga munkar, kvinnliga munkar, lekmän och lekkvinnor. Under lång tid har Theravada saknat en pelare, då den kvinnliga sanghan dog ut, men rörelsen är inte fullständig utan denna viktiga pelare. Kvinnor i världen (och män!) behöver kvinnliga förebilder inom sanghan som visar att kvinnan är jämlik mannen i den andliga strävan, och världen behöver åter se kvinnliga arahanter, fullt upplysa kvinnor, vandra på vår jord. Det är helt lysande att Buddhan upprättade den perfekta rörelsen för Befrielse i vår tid, nu måste vi se till att den omfattar alla, precis som var hans avsikt!

Om man frågar sig hur buddhismen ser på homosexualitet får man helt andra svar än om man frågar hur Buddhan såg på det samma. För buddhism är alla de religiösa traditioner som har utvecklats i skiftande kulturer sedan bodhisattan fann Befrielsen och blev en buddha för 2500 år sedan. Buddhismen består idag av två huvudsakliga traditioner, Theravada och Mahayana, som var och en består av olika grupperingar och har utvecklats i vitt skilda kulturer. Det historiska och kulturella sammanhanget påverkar naturligtvis hur buddhister ser på fenomen som homosexualitet. En del österländska buddhister är emot homosexualitet av samma anledning som de flesta västerländska buddhister inte är emot homosexualitet – det beror på det kulturella sammanhanget.

Om vi går till Tipitaka som är Theravadabuddhismens textsamling och som allmänt anses bestå av de tidigare texterna (Mahayana och dess sutras uppenbarades först 500 år efter Buddhan) så kan vi inte vänta oss särskilt mycket läsning om vi vill veta vad Buddhan sade om homosexualitet. Det är nästan helt stendött gällande denna fråga.

Jag minns att jag har läst om en typ av människor som texterna kallas pandakas, och som kan tolkas som homosexuella män, men det är otydligt vad detta ord egentligen syftar till. Det enda Buddhan säger om pandakas är hur som helst att dessa inte får ordineras på grund av deras starka sexuella drift som ledde till att en pandaka gick runt bland munkar och lekfolk och bad dem penetrera honom. Efter denna händelse var Buddhan tvungen att upprätta regeln, eftersom pandakas verkar ha svårt att hålla löftet om celibat.

En annan regel Buddhan instiftade var att munkar inte fick ha sex med män, vilket är helt naturligt eftersom de ska leva celibat och inte får ha sex med kvinnor heller. Vidare å tar sig lekfolk träningsregeln att inte missbruka sexualitet, vilket en del människor på något mystiskt sätt får till att röra homosexualitet. Det enda Buddhan vill med denna regel är emellertid att en lekman eller lekkvinna (jag tror att regeln bokstavligen riktas till män, men det gäller naturligtvis även kvinnor…)  inte ska ha sex med någon som är minderårig, som redan är tillsammans med någon, som inte vill ha sex, och så vidare. Det handlar om att ha sex på lika villkor och att inte skada någon, eller bryta mot lagen, genom samlaget. Utifrån Tipitaka är det alltså fritt fram för lekfolk att ha samkönat sex.

Om man frågar vad buddhister har för syn på homosexualitet så kan man få de mest horribla svar. Betänk detta uttalande av Mäster Hua, utövare av kinesisk mahayanabuddhism, och munk.

Homosexual behavior, especially, is behavior that will put an end to nations and humanity. What does it mean by putting an end to nations? Someone who practices homosexuality will not care about their country, so that country will disintegrate. Homosexuals do not procreate, so the human race will vanish! This kind of behavior is forbidden by national law, universal law, and natural law. Those who do will fall into the hells no matter who they are. Every one of us must know this.

Urklipp från The Buddhist blog

Människan är alltså celibat munk och anser att homosexuella faller ner i helvetet därför att de inte för människosläktet vidare. Ibland tappar man nästan hoppet… Eller, jag vet ju inte, denna Mäster Hua är kanske inte celibat? Men om han är munk och har samlag bryter han mot Buddhans regel att alla i hans sangha ska leva celibat, och begår alltså ett parajika-brott som är ett av de fyra grövsta brotten en munk kan begå. Vidare, att han överhuvudtaget bekymrar sig om mänsklighetens fortplantning är ganska ironiskt eftersom han tillhör en religion som har målet att sluta återfödas. Då borde han väl vara lekman och sträva efter att fortsätta återfödas som människa så han kan fortsätta att hjälpa mänskligheten att reproduceras genom att ha samlag.

Det är som sagt svårt att veta vad Buddhan ansåg om homosexualitet, eftersom det sägs så ytterst litet om detta i Tipitaka. Man måste komma ihåg att även om pandakas syftar till homosexuella så sägs inte att homosexualitet är omoraliskt, utan endast att pandakas inte får ordineras och leva som munkar. Har man läran i sitt hjärta vet man dock att Buddhan inte skulle fördöma homosexuella. Varför skulle han bry sig? Det skadar ju ingen att man har sex med någon av samma kön. Buddhan fick säga igen och igen att det enda han lär ut är att existensen är lidande, att lidandet beror på begäret, att det finns en väg bort från lidandet, och att vägen är den Ädla Åttafaldiga Vägen. Ändå finns det människor som tror att han hade intresse av att reglera hur människor ska leva.

Buddhan ville aldrig upprätta en ny världsordning, utan han startade en folkrörelse för människor som vill sträva tillsammans mot Befrielse. De som vill pröva denna väg är välkomna att göra det, och de som inte är intresserade är fria att göra något annat. På vägen mot Befrielsen bedöms människor efter deras grad av visdom, etik och generositet, inte utifrån vad deras sexuella begär riktar sig mot.

Mitt levnadsråd till buddhistiska lekmän och lekkvinnor: Lev livet, ha sex med vem du vill, men följ de fem träningsreglerna!

Källorna och guidningarna är lika tvärsäkra som diametralt olika. Intrycket från dessa, liksom Mel Gibson maya-actionfilm ”Apocalypto”, är att det pågått något slags bloddrypande Polpotkultsekt 800 år på raken. Men kan en nations ekonomiska förutsättningar bestå i 800 år om alla avrättas?

Polpotkultsekt som pågår i 800 år? Det är verkligen en kul fråga han ställer. Jag skulle tro att bilden av Mayafolkets historia är något färgad av kyrklig kulturkolonianism. Där det finns mycket tomrum i historieskrivningen är det lätt att fylla i med vad man tycker passar. Är det någon som har hört talas om de feminina männen som dansade och var smyckade som kvinnor som kristna präster beskrev med avsky i gamla krönikor? Var och när beskrevs dessa män? Jo, i det macho Sverige under tidig vikingatid då alla män gick i hornprydda hjälmar, plundrade, slogs och rövade kvinnor från Europa

Anders Forsströms artikel om Chichen Itzá läser du här

Samtidigt tänker jag, att här i denna världen, mitt i allt det vackra… här finns inget att hämta. Innan jag går in på det ska jag säga att mina vänner nog uppfattar mig som en livsnjutare som tar dagen som den kommer, och uppskattar små saker i livet. Det gör jag också, jag njuter av livet, även om det också finns dukkha, lidande. Inte bara mitt eget lidande, men även alla runt omkring mig. Sånt som gör livet svårt. Men utöver det som inte är så enkelt finns så mycket fint i livet. Jag är inte alls deprimerad av min beskärda del av dukkha, utan snarare ser jag dukkha som något som ska lösas. Det är en utmaning.

Buddhan förklarade att världen uppstår, fortgår och går under med denna kropp och dess sinnen. Den här varelsen som jag uppfattar att jag är, den är bara ett aggregat av samverkande element, både materiella och mentala. Ett av dessa element, ett mentalt element, är föreställningen att det är jag som upplever detta. Men egentligen är det så, som lord Buddha sade, att där finns inget jag, det finns inte något i centrum av alla dessa samverkande element. Det ekar tomt mellan alla mina kroppsliga och mentala delar. Det hela är egentligen bara en process, utan någon som egentligen styr.

Världen uppstår på grund av varelserna, och det är begäret som driver livsprocessen framåt. Begäret är det som ger upphov till de fem sinnena, som det kan konsumera världen genom. Den här processen ger upphov till ett komplext liv, med varelser som genom evolution ständigt utvecklas för att anpassa sig mot den föränderliga världen. Men bakom hela den här processen ligger missuppfattningar, felprogrammeringar, hjärnspöken… nämligen föreställningarna att det finns individer, att världen inte förändras, och att det finns lycka i världen. Dessa hjärnspöken ger upphov till begäret, som i sin tur ger upphov till dessa hjärnspöken, i en evigt reproducerande process.

Det är uppenbart när vi ser allt liv, att livet är ett misstag. I varje ögonblick föds så oerhört många varelser till världen att det är helt ofattbart för den mänskliga tanken, varelser som strävar en stund i livet, innan kroppen till slut bryts ner och dör. Livet gör ett försök igen, en mental impuls från den döende varelsen skickas till nästa tillgängliga form, varelsen föds, växer, och sedan vänder det, kroppen åldras, blir sjuk, och dör. I en evig process, i ett evigt experiment. Och det fungerar aldrig, livet lyckas aldrig frambringa en varelse som lever för evigt.

En del religioner menar att det finns världar där man lever för evigt, men buddhister tror inte på något övernaturligt. Devorna, de skinande varelserna, som bor i gudomligt strålglänsande världar är inte övernaturliga. De är av samma natur som oss, nämligen dukkha, anicca och anatta. Lidande, förgänglighet och icke-jag. De är en del av samma livsprocess som oss, även de högsta Brahmas som tror att de är skapargudar som känner till alla livets gåtor. Det är sant att de kan leva i ofattbart långa tider, men när deras tid är slut har den tid de lämnat bakom sig inget att säga till om det stundande fallet, då de störtar ner till de lägre planen som är fulla av lidande.

Livet är ett evigt försök att få ordning på allt, att nå till en punkt då man är säker, trygg och lycklig, för evigt. Om en fyrbent varelse bara utvecklar pansar så kan rovdjuren inte bita genom huden. Men den kommer aldrig undan ålderdom, sjukdom och död. Människan har ett fantastiskt komplext mentalt liv, som ständigt försöker lösa de problem hon möter i livet. Vi botar sjukdomar och lurar döden, men bara för en stund. Döden kommer ikapp förr eller senare, och kommer att göra så i all evighet.

Det går inte att få ordning på allt. Men vi kan stanna. Vi kan acceptera att livet är dukkha, anicca och anatta, och uppleva lyckan av att finna mening i livet genom att finnas till för alla andra varelser som lider, och att vi går på vägen som leder till Befrielse. Den som är klok inser att det inte finns någon mening med livet, och att vi bör släppa taget om allt, så att vi stannar upp den tillblivelseprocess som ger upphov till all dukkha.

På vägen till Befrielsen kan livet vara njutbart, och vackert, men livet kan aldrig ge något som består. Vi ska ändå dö, så varför vara rädd för att stanna? På vägen till Befrielsen löser vi upp mer och mer dukkha, tills all dukkha är upplöst. Vägen innebär mer och mer lycka, inte mindre. Så varför inte stanna? Det finns ändå ingenting att hämta här.

Önskar en vacker sommar till mina läsare.

Metta

Talk about kings and robbers, ministers and armies, danger and war, eating and drinking, clothes and dwellings, garlands and scents, relations, vehicles, villages and markets, towns and districts, women and heroes, street talk, talk by the well, talk about those departed in days gone by, idle chatter, talk upon the world and the sea, and also on gain and loss (AN 10.69)

Samma degenerering av sanghan förekommer i alla traditioner, där munkar kandiderar till politiken, t.ex. theravadamunkar på Sri Lanka. Buddhan gjorde något helt fantastiskt och oöverträffat i historian när han vred igång Lärans Hjul i Hjortparken i Isipatana. För att Lärans Hjul inte ska stanna måste munkar och nunnor fortsätta att uppnå arahantskap, men det kommer inte ske om de ägnar sig åt politik och andra lekmannafrågor. Det finns en anledning till att Buddhan upprättade munk- och nunnesanghan, och det var att de skulle avskärma sig från världsliga angelägenheter som utgör ett hinder för att nå arahantskap. Lekfolk kan nå de första graderna av befrielse, och om det räckte med det skulle det inte behövas munkar och nunnor.

Läs om Dalai Lamas uttalande på DN