Världens uppkomst och undergång

Världens uppkomst, säger dom, och världens undergång. Människor har alltid talat om skapelsen av världen och domedagen, då allt går under. Idag känner många att undergången ligger litet närmare, eftersom vi läser om naturkatastrofer och nu senast fåglar och djur som dör i tusentals världen över. Många är också numera medvetna om att flera olika amerikanska civilisationer har talat om denna världens undergång runt omkring 2012, då en ny värld ska uppstå. Även om de amerikanska indianerna inte nödvändigtvis själva tror att världens undergång måste betyda en katastrofal apokalyps, utan att det kanske snarare endast rör sig om en mer eller mindre turbulent övergång till en ny slags värld, så är det många som väntar sig elementens vrede över den mänskliga civilisationen, och det är många som är besatta av tanken på armageddon. En klassiker på film är mannen på gatan som går med skylten “Undergången är nära, vänd dig till Gud”.

Även Buddhan talade om människans och denna världens uppkomst och undergång. Enligt honom är universums förlopp evigt cykliskt, och expanderar under några miljarder år innan processen slutligen vänder. Universum drar då åter ihop sig tills det kollapsar, och en ny cykel av utveckling och tillbakagång påbörjas. I detta universum förklarar Buddhan att det finns ett oräkneligt antal solsystem och planeter där det kryllar av liv. Det är så ofantligt stort att det är omöjligt att nå dess ände. Världens första astronaut var Rohitassa, en man som hade utvecklat förmågan att färdas oerhört snabbt genom rymden. Han försökte nå världens ände, och på vägen passerade han världar efter världar, tills han dog. När han då uppstod i en devas existensform tog han sig tillbaka till Buddhan och frågade hur man når världens ände. Vad Buddhan svarade på det återkommer vi till senare.

Aggaññasutta är en intressant sutta där Buddhan förklarar att mänskligheten har uppstått från gudomliga varelser som kom till denna planet för oerhört länge sedan, självstrålande varelser som inte behövde solens och månens ljus. Väl på denna planet utvecklade de dock ett begär efter jordens sötsaker, och genom att de konsumerade på jorden degenererade deras strålande existensformer, och de började få allt grövre kroppar, tills de slutligen hade den simpla människans köttsliga kropp. Till en början var de könlösa, men som människor blev de man och kvinna som fann njutning hos varandra. Detta tyckte många till en början var oerhört skamligt, och när man kom på andra med att ha sex med varandra kastade man lera på dem. Detta är Buddhans kanhända humoristiska förklaring till varför man idag i många kulturer kastar ris och annat efter brudpar

I Buddhans föreläsning om de sju solarna förklarar han att denna världen slutligen kommer att gå under genom att sju solar uppstår en efter en annan på skyn. Vid uppkomsten av den andra solen upphör natten, eftersom den ena solen går upp när den andra går ner, och redan vid denna tid är allt liv på planeten förintat. Vid tiden för den sjunde solens uppkomst antänds vår jord och expanderar, tills den slutligen exploderar.

En del människor lägger väldigt stor vikt vid dessa berättelser, men det är inte vad Buddhan menade att en dhammiko ska göra. Det är inte meningen att vi ska bli upprörda och gå ut på gatan och varna andra för undergången. Anledningen till att Buddhan berättade om människans och världens uppkomst och fall är att belysa hur allting uppstår och upphör, utan att vi möjligen kan hålla oss fast vid någonting. Även om vi skapar det perfekta samhället där alla människor behandlas rättvist och godhjärtat så kommer elementen till slut slå allt sönder och samman. Buddhan vill inte med detta göra oss passiva, utan han vill att vi arbetar för världens lycka utifrån rätta anledningar. Många gånger när vi vill förändra världen till det bättre drivs vi av begär, inte av sann medkänsla. Vi önskar oss en värld som ger oss trygghet, glädje och njutning, eftersom vi upplever att vi saknar detta. Men vi vill inte dra ut rötterna till lidandet från oss själva, utan vill förändra allt annat istället. Många som engagerar sig politiskt gör det utifrån denna önskan att skapa en god värld, men eftersom de drivs av begär efter en god värld så går de ut i konflikter med andra som tror att en sådan värld skapas på ett annat sätt. Begär gör att man gör övertramp i handling med kropp, tal och sinne, och på så sätt skapas bara ännu mer lidande. Vi  har sett hur väster- och högeraktivister kan bedriva krig mellan varandra. Om vi ska kunna skapa en god värld måste begäret efter denna släckas, och drivkraften måste ersättas av känslor som äkta medkänsla, medlidande, medglädje och jämnmod, det Buddhan kallade brahmaviharas, “de gudomliga boningarna”. Begärets utslocknande uppstår först när vi insett att vi inte kan hålla fast vid någonting i världen. Så Buddhan menade aldrig att vi ska sluta bry oss om att skapa en god värld, men begäret som drivkraft måste ersättas av medkänsla, medlidande, medglädje och jämnmod, och han visade vägen för hur vi når dithän.

När människor talar om världens uppkomst och undergång är de ofta besatta av berättelsen. Människan är en berättande varelse. Vi gör tolkningar av allt som sker, skapar ett förflutet och tänker oss en framtid. Men allt detta är egentligen bara berättelser, som det mänskliga sinnet applicerar på fenomenen omkring henne. Många religioner är väldigt upptagna av denna typ av berättelser, världens uppkomst och undergång är väldigt viktigt för dem, och till och med den mänskliga historian kan ha en religiös innebörd. Enligt dem har Gud en avsikt med att det ena eller det andra folket rörde sig från den platsen till den platsen. Så är inte Dhamma. Buddhan sade en gång: “Världens uppkomst och undergång? Jag har förklarat att världens uppkomst och undergång finns i denna famn långa kropp med dess medvetanden och varseblivanden, i denna, förklarar jag, finns uppkomst och upphörande, och vägen till upphörandet”. Det var detta han förklarade för Rohitassa, som i sin okunskap tänkte sig att det betydelsefulla med att hitta världens ände var att finna platsen för där universum inte sträcker sig.

Så även om Buddhan berättade om planeters och varelsers evolution så menade han att det är inte detta slags uppkomst och undergång som är viktigt. Världen uppstår i våra sinnen, och den upphör med våra sinnen. Det var det Buddhan menade med att uppkomsten och undergången finns i denna famn långa kropp. Och det är här arbetet måste göras, i min egen kropp med dess fem yttre sinnen och det sjätte inre sinnet. Frälsning eller upplysning kommer inte med historiska händelser, utan genom eget arbete här och nu.

Människor hör talas om jordens undergång och bävar för denna skräckinjagande händelse. Människor kommer att dö i miljontals, skogar brinna, hav koka. Berättelser av detta slag får inre mentala fenomen att uppstå, såsom känslor av skräck och fasa. En dhammiko fokuserar inte på berättelsen utan observerar vad som uppstår inom henne, flyttar fokus från berättelsen till dess komponenter, och försöker förstå hur upplevelsen av världen är programmerad för att hitta en utväg och befria sig själv.

När allt kommer omkring så har alla människor under historiens gång som bävat för jordens undergång dött utan att ha upplevt detta armageddon. Långt innan jorden går under har människor om och om igen upplevt tillvarons undergång genom dödsfall vid sjukdom, olyckor, mord etc. Det spelar ingen roll om jorden kommer att gå under eller inte, för när vi föds så kan vi leva högst runt 100 år innan kroppen måste dö, och vad är det om inte jordens undergång för den som dör? Allt upphör ju.

Denna ständiga vandring från liv till liv, genom födsel, åldrande, sjukdom och död, är en väldigt tröttsam vandring, så full av sorg och lidande att alla varelser skulle vända ryggen till världen med en gång om de visste i vilken omfattning livet är fyllt av lidande. Men eftersom vi nu och då har det ganska bra så låter vi begäret till världen frodas. Vi vet inte hur plågsamt livet är för en del varelser, och hur plågsamt det har varit för oss själva i tidigare existenser, och när vi själva lider här och nu söker vi inte befrielse från existensen eftersom vi tänker oss att allt ordnar sig om vi bara lyckas fly från lidandet genom att finna bättre omständigheter.

Buddhan förklarade att det bara finns en väg till lidandets totala upphörande, och det är den ädla åttafaldiga väg som har förklarade, och som leder till det totala utsläckandet av begär, hat och okunskap. När dessa tre rötter till lidandet är totalt uppryckta finns inte längre något bränsle för livsprocessen, och vid döden slocknar den upplyste som en eldslåga som blåses ut, Nibbana.

Det finns ingen annan väg än vägen som leder till befrielse, döden kommer ändå förr eller senare efter varje gång vi föds, så varför inte sträva efter att dö en sista gång och sedan vara fri? Vi tänker oss att befrielsen separerar oss från livet, men döden går det åt oss och inget finns kvar av mig efter kroppens upplösning. Inte har mitt tidigare liv glädje över att den kropp och det mentala liv jag har idag lever vidare nu? Återfödelse är sanning, förklarade Buddhan, men det är samtidigt en illusion, eftersom den jag är nu inte kan glädjas över den jag är sedan, men det är den jag är nu som så gärna vill att den jag är sedan ska leva. Förstår ni?

Var lycklig i livet, och sträva efter befrielsen