Brev till en vän

Jag har inte uppdaterat min blogg på väldigt länge, och har till och med övervägt att lägga ner den. Nyligen dock skrev jag ett brev till en vän, och eftersom det blev en lång utläggning kring ett ämne lämpar den ju sig för att publiceras här. En tanke jag har haft är att starta en ny blogg där jag fokuserar på kvinnan i buddhismen, vilket är ett område jag fördjupar mig i just nu. Det finns dock egentligen inget som säger att jag inte kan skriva om det här, så då säger vi väl att Dhammablogg fortsätter!

Diskussionen mellan mig och min vän gällde stöd och uppmuntran i utövandet av Dhamma.

Stöd från vänner är ALLT. Det var därför Buddhan tillrättavisade Ananda som sade att vänskap är halva andliga vägen. Buddhan förklarade att vänskap är HELA den andliga vägen. Han förstod att en människa är en sociokulturell varelse med ett mentalt liv som inte är åtskilt från kulturen och övriga individer. Tänk bara killars öldrickande. Det är ju ingen som tycker det är gott till en början, men alla killar lär sig att uppskatta en öl (förutom en del obotliga bögar som jag… och det kan ju faktiskt bero på att jag inte har någon drift att känna dryckesgemenskap med heterokillar). Vi påverkas helt otroligt mycket av kulturen, som sagt till och med vår upplevelse av smaker. Så kan man uppskatta Dhamma fullt ut när omgivningen säger att man är galen?

Buddhan sade även att hans lära går motströms. Vi måste vända in och ut på oss själva för att verkligen praktisera Dhamma, tänka tvärtom jämfört med alla andra människor. Det är ju en otrolig bedrift! Det är därför så många buddhister i själva verket aldrig når djupet av Dhamma, eftersom deras religion inte sträcker sig längre än till att sympatisera med läran, praktisera etik och meditation. Rätt perspektiv, det första av alla steg i den ädla åttafaldiga vägen, saknas. Få buddhister vill odla ointresse för världen, öppna sig för döden och lidandet, och släppa begäret. Anledningen är ju att vi blir deprimerade när vi gör detta ensamma, går mot strömmen. Ett samhälle där människor genuint söker uppvaknande måste genomsyras av rätt perspektiv, som ständigt signaleras mellan människor. T.ex. när någon dör så bombarderas vi av signaler från omgivningen om hur hemsk och orättvis döden är. Tänk om vår omgivning skulle le med medkänsla när någon anhörig dog, och säga “Det här är samsara, sträva mot din befrielse”. I en sådan kultur skulle människor ha styrkan att vända sig från begäret. Men i detta samhälle? Det krävs exceptionella människor för att kunna gå mot vår verklighetsförnekande kultur.

Du får ständigt signaler från din omgivning om att Dhamma inte är rätt väg att gå, “…även om ingen tänker på det så eller skulle säga det rakt ut”, som du säger. [...] Kommer du ihåg hur [en viss person] tyckte det var sekteristiskt när jag uppmuntrade till att utveckla avsmak för världen? (anm. att utveckla avsmak för världen innebär att utveckla insikten om att lidandet ständigt kommer tillbaka och att man måste få återfödelseprocessen att upphöra innan det går att bli fri från lidandet) Det är inte lätt när man inte får stöd ens bland dem som säger sig praktisera samma lära.

Det Buddhan gjorde när han grundade sanghan var att han upprättade den optimala kulturen för befrielse, där Dhamma ständigt uppmuntras och signaleras mellan människor. De flesta felaktiga signaler avskärmas från denna kultur genom en mängd regler. Sanghan blir som en skyddande ö i ett stormande hav av begär. Endast i sanghan kan korrekt perspektiv utvecklas till fullo, precis som man är hjälplös när man driver omkring ute på havet men räddas när man kommer upp på land. Och det är därför endast bhikkhus och bhikkhunis kan befrias fullständigt. Genom kontakt med sanghan har sedan lekfolket ett starkt inflöde av korrekt perspektiv till sin lekfolkskultur, och utan detta inflöde är det så gott som omöjligt att nå ens första graden av befrielse. Därför är det väldigt viktigt för lekfolk att det finns en sangha som genererar Dhamma.

Men det här förstår ju inte människor, utan de tror att sanghan är någon slags medeltida restprodukt som vi inte behöver i ett moderniserat samhälle. Man skulle kunna tycka att det är konstigt att människor inte förstår vikten av att upprätta goda mentala förutsättningar för befrielsen, som ju handlar om att den mentala sidan av vårt väsen ska befrias. Men det är inte så konstigt egentligen eftersom människor inte vill förstå, för begäret förvränger ju vår perception. Så med vissa kan man argumentera hur mycket som helst med om hur viktig sanghan är, men de kommer aldrig att förstå eftersom de inte vill. De vill inte inse att det aldrig går att komma ifrån döden och lidandet i existensen och de vill inte befrias från den eviga återfödelsecykeln, utan de vill bygga sitt ego ännu mer, kröna sin varelse med en “andlig” kungakrona.

Det vi lekfolk kan göra är ju att skaffa oss dhammavänner och ingå i en dhammakultur så att vi känner att vi ingår i ett sammanhang som uppmuntrar Dhamma. Vi tappar inte gnistan när omgivningen inte förstår oss om vi kan luta oss mot en gemenskap som uppmuntrar vårt perspektiv. Då är vi inte ensamma.

För att kunna ta till oss Dhamma på djupet måste korrekt perspektiv flöda mellan människor. Vi är i grunden sociala varelser med intentioner som styrs av vårt perspektiv, och detta grundas i de överenskommelser vi sluter med vår omgivning, som sedan internaliseras inom oss i form av en inre dialog – våra tankar. För att närma sig befrielsen är det naturligtvis nödvändigt att vi har korrekt intention, att vi verkligen vill befrias, och då blir korrekt perspektiv oerhört viktigt. Tyvärr saknas, enligt min erfarenhet, den genuina befrielseintentionen bland många buddhister idag.