Buddhism och homosexualitet är poppis

Jag noterar att många som hittar till min blogg har sökt på buddhism och homosexualitet. Kanske är många av dem elever som skriver skolarbeten och vill veta hur den ena och den andra religionen ser på olika fenomen i samhället. Andra är kanske själva homosexuella och söker efter ett andligt hem som inte skambelägger deras sexualitet.

Om man frågar sig hur buddhismen ser på homosexualitet får man helt andra svar än om man frågar hur Buddhan såg på det samma. För buddhism är alla de religiösa traditioner som har utvecklats i skiftande kulturer sedan bodhisattan fann Befrielsen och blev en buddha för 2500 år sedan. Buddhismen består idag av två huvudsakliga traditioner, Theravada och Mahayana, som var och en består av olika grupperingar och har utvecklats i vitt skilda kulturer. Det historiska och kulturella sammanhanget påverkar naturligtvis hur buddhister ser på fenomen som homosexualitet. En del österländska buddhister är emot homosexualitet av samma anledning som de flesta västerländska buddhister inte är emot homosexualitet – det beror på det kulturella sammanhanget.

Om vi går till Tipitaka som är Theravadabuddhismens textsamling och som allmänt anses bestå av de tidigare texterna (Mahayana och dess sutras uppenbarades först 500 år efter Buddhan) så kan vi inte vänta oss särskilt mycket läsning om vi vill veta vad Buddhan sade om homosexualitet. Det är nästan helt stendött gällande denna fråga.

Jag minns att jag har läst om en typ av människor som texterna kallas pandakas, och som kan tolkas som homosexuella män, men det är otydligt vad detta ord egentligen syftar till. Det enda Buddhan säger om pandakas är hur som helst att dessa inte får ordineras på grund av deras starka sexuella drift som ledde till att en pandaka gick runt bland munkar och lekfolk och bad dem penetrera honom. Efter denna händelse var Buddhan tvungen att upprätta regeln, eftersom pandakas verkar ha svårt att hålla löftet om celibat.

En annan regel Buddhan instiftade var att munkar inte fick ha sex med män, vilket är helt naturligt eftersom de ska leva celibat och inte får ha sex med kvinnor heller. Vidare å tar sig lekfolk träningsregeln att inte missbruka sexualitet, vilket en del människor på något mystiskt sätt får till att röra homosexualitet. Det enda Buddhan vill med denna regel är emellertid att en lekman eller lekkvinna (jag tror att regeln bokstavligen riktas till män, men det gäller naturligtvis även kvinnor…)  inte ska ha sex med någon som är minderårig, som redan är tillsammans med någon, som inte vill ha sex, och så vidare. Det handlar om att ha sex på lika villkor och att inte skada någon, eller bryta mot lagen, genom samlaget. Utifrån Tipitaka är det alltså fritt fram för lekfolk att ha samkönat sex.

Om man frågar vad buddhister har för syn på homosexualitet så kan man få de mest horribla svar. Betänk detta uttalande av Mäster Hua, utövare av kinesisk mahayanabuddhism, och munk.

Homosexual behavior, especially, is behavior that will put an end to nations and humanity. What does it mean by putting an end to nations? Someone who practices homosexuality will not care about their country, so that country will disintegrate. Homosexuals do not procreate, so the human race will vanish! This kind of behavior is forbidden by national law, universal law, and natural law. Those who do will fall into the hells no matter who they are. Every one of us must know this.

Urklipp från The Buddhist blog

Människan är alltså celibat munk och anser att homosexuella faller ner i helvetet därför att de inte för människosläktet vidare. Ibland tappar man nästan hoppet… Eller, jag vet ju inte, denna Mäster Hua är kanske inte celibat? Men om han är munk och har samlag bryter han mot Buddhans regel att alla i hans sangha ska leva celibat, och begår alltså ett parajika-brott som är ett av de fyra grövsta brotten en munk kan begå. Vidare, att han överhuvudtaget bekymrar sig om mänsklighetens fortplantning är ganska ironiskt eftersom han tillhör en religion som har målet att sluta återfödas. Då borde han väl vara lekman och sträva efter att fortsätta återfödas som människa så han kan fortsätta att hjälpa mänskligheten att reproduceras genom att ha samlag.

Det är som sagt svårt att veta vad Buddhan ansåg om homosexualitet, eftersom det sägs så ytterst litet om detta i Tipitaka. Man måste komma ihåg att även om pandakas syftar till homosexuella så sägs inte att homosexualitet är omoraliskt, utan endast att pandakas inte får ordineras och leva som munkar. Har man läran i sitt hjärta vet man dock att Buddhan inte skulle fördöma homosexuella. Varför skulle han bry sig? Det skadar ju ingen att man har sex med någon av samma kön. Buddhan fick säga igen och igen att det enda han lär ut är att existensen är lidande, att lidandet beror på begäret, att det finns en väg bort från lidandet, och att vägen är den Ädla Åttafaldiga Vägen. Ändå finns det människor som tror att han hade intresse av att reglera hur människor ska leva.

Buddhan ville aldrig upprätta en ny världsordning, utan han startade en folkrörelse för människor som vill sträva tillsammans mot Befrielse. De som vill pröva denna väg är välkomna att göra det, och de som inte är intresserade är fria att göra något annat. På vägen mot Befrielsen bedöms människor efter deras grad av visdom, etik och generositet, inte utifrån vad deras sexuella begär riktar sig mot.

Mitt levnadsråd till buddhistiska lekmän och lekkvinnor: Lev livet, ha sex med vem du vill, men följ de fem träningsreglerna!